Det slår mig varje vår, varje maj och juni. Hur livet plötsligt återvänder och hur mörkt och grått det faktiskt varit. Och nu är det grönt igen. Det pirrar i hela kroppen när man får cykla på regnvåt asfalt i solen, häggen blommar och det luktar sommar i hela luften. Samtidigt så vet jag så väl att om ungefär en månad så njuter jag inte lika fullt längre. Då har jag blivit van och börjat ta för givet. Sen kommer augusti och september och man undrar vad som hände. Innan det blir maj igen.
