den ständiga kampen

Jag har aldrig gillat idrott. När jag gick i skolan var det, och matten, det värsta jag visste. Jag gillar inte sport och trivs inte på gym. Jag gillar helt enkelt inte att röra på mig. Det är jobbigt, man blir svettig och måste duscha. Det enda som har funkat någorlunda är promenader eller att simma, eftersom jag kan göra det ensam – utan att andra tittar på, och jag slipper bli svettig. 

Jag har inga problem med vikten, så jag har nästan aldrig känt behov av att motionera mer än att ta en promenad då och då. Men jag är otroligt svag, orkar ingenting och har ofta, för ofta, ont i kroppen. Så nu har jag gjort slag i saken och laddat hem Runkeeper, appen, där jag har börjat följa en träningsplan för nybörjare som förhoppningsvis ska hjälpa mig att börja springa. Hittills har jag bara kört tre dagar, och det har gått bra. Nu är den riktiga utmaningen att få detta att hålla i sig. Jag vill orka mera! Adjö.

välbehövlig vilodag

Idag är det måndag. Min vilodag. Den är kanske extra välbehövlig just idag då jag har haft en lång helg med lägeråterträff för Tonårsbibelskolan. Det har varit en fantastisk helg. Finns det något bättre än att umgås med ungdomar och se dem växa i sig själva och i sin tro på Gud? Något mer givande än att få dela livet en stund med dem och kanske finnas där och bära en del av deras bördor? Knappast, det slår allt. Det var tårar när vi skiljdes åt igår. Men man blir trött. Så idag blir en dag i återhämtningens tecken. Promenad, soffläge, kanske en sväng till simhallen, en tur till ICA och lite plock här hemma. 

Det blev knappt några bilder alla i helgen, men tre svartvita. Varav en på Tjocksmock från igår kväll då han såg ut precis som jag kände mig. Adjö.

vinterkylan och klarheten

Det är kallt i Övik idag. Någon sa artonminusgrader och en annan sa elva. Jag vet inte säkert, men träden är vita och krispiga och ljuset flödar (för ovanlighetens skull) in genom fönstren. Eller det gjorde i alla fall det, tidigare idag, nu är det mörkt ute. Vi har Ekumenisk Bönevecka vilket innebär att från och med igår är det lunchbön och kvällsmöte varje dag – med en stor finalgudstjänst på söndag. (Då jag faktiskt råkar vara en av tre som ska predika tillsammans, så kom och lyssna om du har möjlighet!) I alla fall, idag var lunchbönen i Sörlidens församlingsgård och Svenska Kyrkan höll i trådarna. Det var en väldigt enkel och mässa med nattvard och jag slogs av hur fantastiskt det är att mitt i allt det kalla och ljusa, under så enkla former, få dela min älskade Jesus med så många olika människor. Traditioner och kulturer, ålder och uttrycksätt, ingenting spelar liksom någon roll. Vi fick bara vara tillsammans i stillhet – inför Gud. När jag sedan kom ut slog kylan, klarheten, krispigheten och ljuset till och jag fick bara förundras i hjärtat över hur fantastiskt livet är.

Bilderna är från tidigare i vinter, i december tror jag, när vi var uppe hos mina föräldrar. De första riktiga vinterdagarna jag fick känna på. Adjö.

när jag dör

Den senaste tiden har jag tänkt och funderat väldigt mycket på vad som är viktigt. Flera gånger varje dag har bilden av 86-åriga Elina dykt upp på näthinnan. Gamla tant-Elina som sitter och funderar över sitt liv och allt hon upplevt. Vad tänker hon på? Vad säger hon om livet hon levt?Eller den andra bilden som jag levt med under några veckor; Elina i himlen med Jesus. Första mötet. Vad säger han? Vad säger jag?

Jag tror att den främsta anledningen till att jag tänkt så mycket på detta är för att jag vid årsskiftet läste en bok som heter ”Himlen finns på riktigt” och parallellt med den läste ur Uppenbarelseboken i bibeln i min dagliga bibelläsning. Som ni hör på namnet så handlar ”Himlen finns på riktigt” väldigt mycket om himlen, precis som Uppenbarelseboken också gör, och jag bara älskar att läsa och fundera. Hur kommer det att bli?

Därför har jag under de senaste veckorna levt med ett lite längre perspektiv än normalt. Istället för att bara tänka denna veckan ut, eller på sin höjd fram till sommaren, har jag levt med evigheten i sikte. Med slutet av det här livet i tanken. Det har fått mig att tänka. Vad vill jag? Vad är viktigt? Vad värdesätter jag? I slutet. När allt tar slut och evigheten börjar. Vad önskar jag då att jag gjort av mitt liv?

Inte lätta tankar och frågor, som jag, trots att det är svårt och kanske ibland upplevs oviktigt just nu, är väldigt tacksam över att jag har bearbetat. För vet ni vad jag har kommit fram till?

När 86-åriga tant-Elina ser tillbaka på sitt liv önskar jag att hon ska känna frid över att alltid, i livets alla stunder, tillsammans med André valt och alltid prioriterat Jesus. För när jag står där i himlen kommer jag att strunta i var jag har bott eller hur mycket pengar jag tjänat, jag kommer till och med att strunta i vad jag pluggat eller hur stort hus vi har haft. När jag står där i himlen framför min pappa Jesus kommer det enda som är värt något vara tiden och livet jag levt med Honom. När jag står där finns det bara en sak jag önskar att Han ska säga. ”Älskade Elina, jag är så stolt över dig, över att du har följt mig och valt mig – genom hela ditt liv. Väl gjort, du trogne och gode tjänare.”

Ögonen tåras och hjärtat värker när jag tänker på det. Så vill jag leva och så ska jag leva. De här tankarna har fått mig och André att ta vår tro ännu mer på allvar. Speciellt gällande hur vi spenderar vår tid. Och vi, framför allt jag, har börjar tänka annorlunda när det gäller framtiden och vad vi värdesätter. (Det speglas bland annat i mitt förra inlägg där jag skriver om vad jag vill med år 2015.) Tänk du med, det är viktigt.

saker vi aldrig kommer säga i himlen

Gott nytt år! Och förhoppningsvis gott nytt-bloggår. Som ni märker uppdaterar jag inte så flitigt här på bloggen, men jag hoppas på att det ska bli ändring framöver. Tänkte börja med att tipsa alla er som gillar kyrk-humor om en superbra sida med väldigt roliga (och otroligt tänkvärda) bilder. Som den här tillexempel, som visserligen kanske inte är så rolig, utan mest bara tänkvärd.